Brev till mamma

 

Jag är trettioåtta år och jag har hunnit med en del relationer i mitt liv, både bra och dåliga självklart, men det är oftast de dåliga som lämnar spår, tyvärr. Det är de dåliga relationerna som ekar mellan väggarna när ångesten kommer krypande, alla ärr man har kvar på kroppen som blir en slags blindskrift på huden över allt man gått igenom och alla nedsättande ord man blev kallad gång på gång som på något sätt lämnar djupare sår än det fysiska någonsin gjort. Jag har år efter år tjatat om att jag accepterade den kärlek jag trodde jag förtjänade och så kan man också se det men jag inser nu att fy fan, vilket skitsnack. För det första; det jag fick var inte kärlek - Psykisk och fysisk misshandel är ALDRIG kärlek. För det andra; jag visste att jag förtjänade bättre men jag tillät saker fortgå ändå. Varför gjorde jag det? Det har jag frågat mig själv många gånger också, tro mig. Jag skulle kunna skylla på dålig självkänsla, dåligt självförtroende och i vissa fall brist på självrespekt. Men jag tror också att min bakgrund som mobbad gjorde att min önskan om att bli älskad och att ha en "hel familj för barnen" gjorde mig både blind, döv och i vissa fall även stum för jag tappade bort mig själv och min röst. Jag kunde se hur hela världen färgades röd av alla varningsflaggor men ändå stod jag där med tindrande ögon och tänkte att röd är ju ändå en fin färg och den här personen har ju ändå valt att vara med mig av alla tusentals tjejer som finns där ute - Lucky me, öhum. Många gånger ville jag ge en person en chans trots allt som alla andra sa och varnade för eftersom jag visste vad folk sa om mig och jag önskade att någon ville ge mig en chans för inte ens 90% av de saker jag hört om mig själv har varit sant eller så har det vridits på så det ska ge den andra personen i historian fördelar. Det är ju också så att man gladerligen har berättat om min reaktion på saker och ting men aldrig vad det är som gjort att jag reagerat så. Det är t ex flera som hört historian om hur mitt ex fick ett glas med sitt egna urin kastat i ansiktet av mig, men ingen vet liksom hur jag fick tag på det där glaset med urin från första början eller hur det kommer sig att det blev så det gick över den gränsen för just de detaljerna delas aldrig just för att jag ska se galen ut och det ska vara synd om mitt ex. Nu höjde du på ögonbrynet va? "Herregud, har hon kastat urin på någon?" Ja, det har jag men det var inte det som var poängen nu.

 

När jag för ett år sedan tog mig ur den relation jag var i då så tänkte jag att jag aldrig mer ska ha en relation. Något går sönder i en när man blir fysiskt och psykiskt misshandlad av en person som samtidigt påstår att den älskar en. Jag skulle leva resten av mitt liv ensam, fokusera på mig sjäv, mina barn och mina djur. Jag var så trött på allt som hade med relationer och män att göra så jag kände att det räcker nu. Vissa människor är inte skapta för att vara i relationer och med tanke på min relationsbakgrund så pekade ju alla tecken på att jag är en sån person. Jag var relationsstörd*. Det måste ju vara mig det är fel på med tanke på hur det varit tänkte jag. Mitt ex sa ju alltid att jag var den gemensamma nämnaren när det gällde saker jag gått igenom så självklart måste det vara mig det är fel på. Det tog många möten hos kvinnojouren för att förstå varför just jag hamnade i såna relationer och det var lite av ett uppvaknande och jag lovade mig själv att aldrig mer. Jag kände att jag ändå inte är gjord för dagens samhälle och jag delar inte synen många har på förhållanden idag. Jag tycker det är så sorgligt hur sociala medier och dejtingappar förstört. Jag tycker det är tragiskt hur accepterat otrohet har blivit, lojalitet är så himla sällsynt nu för tiden, det är stört att så många mer eller mindre är micro-otrogna och jag kände att ensam är bra, då är det ingen mer än jag själv som kan såra mig. Jag ville aldrig mer ge av mig själv till någon som är otrogen, slår mig, kallar mig för nedsättande saker eller till sist ändå lämnar mig oavsett hur bra jag försöker vara för det finns alltid någon bättre. Jag ville aldrig mer vara tillsammans med någon men ändå känna mig ensam och värdelös. Jag hade bestämt mig, jag skulle leva ensam och jag skulle vara nöjd med det. Sen dök han upp som förändrade allt för mig.

 

Att gå från den ena störda och giftiga relationen till den andra för att plötsligt träffa någon som behandlar en bra och fortsätter att behandla en bra är skrämmande på ett sätt. Man är så van vid dåliga relationer att man inte riktigt vet hur man ska hantera en bra relation. Vilket kanske är självklart för vissa människor men för skadat gods som mig själv är det inte så självklart. Det är sorgligt men tyvärr funkar det så för många som varit med om fysiskt och psykiskt våld och inte bara för mig. Det tog väldigt lång tid för mig innan jag insåg att jag kan vara trygg nu för jag är älskad på riktigt och för första gången någonsin så känner jag att jag älskar den här personen tillbaka - För första gången någonsin känner jag att det här, det är kärlek och det är kärlek så som det ska vara. Det är första gången som jag känner att jag kan vara mig själv fullt ut och jag blir accepterad och älskad för den jag är och det är en så himla fin känsla. Efter alla år då jag kuvat mig själv för att passa in i den relationen jag varit just då så känns det som en otrolig frihet att äntligen kunna vara bara jag. Att det dessutom är tillräckligt och man blir älskad för den man faktiskt är; det är oslagbart. Jag är så himla tacksam för det och jag är så glad att jag faktiskt gav min man chansen fast jag hade bestämt mig för att jag skulle vara ensam. Jag är så otroligt glad som hittat någon som kämpar för mig och mitt välmående lika mycket som jag kämpar för honom och hans välmående. Kanske är det så att jag faktiskt hittat mitt "så levde hon lycklig i alla sina dagar - The end" och ingen vore ju gladare över det än jag. Okej, kanske min mamma då. 

 

Ibland önskar jag att jag kunde åka tillbaka i tiden och prata med mig själv som barn. Jag önskar att jag kunde berätta att det faktiskt finns bra människor där ute som älskar mig för den jag är och att jag aldrig någonsin ska förminska mig själv för att stanna på en plats där jag inte hör hemma.Jag måste bara ha tålamod och alla som känner mig vet ju att tålamod absolut är min starkaste sida, öhum. Men samtidigt är jag glad att jag gått igenom allt som jag gått igenom, för hur klyschigt det än låter, så har det format mig till den jag är idag. Hade mitt yngre jag sett mig idag hade hon varit stolt. Jag har kommit en lång bit på vägen men det är fortfarande långt kvar men vägen känns inte alls lika tung att gå längre för jag går inte ensam. Hade det inte varit för min familj, mina vänner och kvinnojouren så hade jag inte stått där jag står idag. Jag är otroligt tacksam och jag är så stolt över att trots allt jag varit med om så gav jag inte upp. Jag gav inte upp och jag hittade kärlek när jag som minst anade det. Och idag är jag lycklig.